Vi var i Norrköping i helgen. Hos Hilda, Rebeccas mormor. Mycket trevligt, med mycket husmanskost och påfyllning av tallriken tre gånger/sittning. Vi spelade kort, såg säsongens sista Speedway Grand Prix och myste på stan. Återigen, som så många gånger för, lyckades jag ställa mig i paniksitsen igen. Tog en dusch, och i min egna lilla värld med lödder i huvud och kropp tog jag en titt ner. Mot golvbrunnen. Vattnet stod upp till vristerna. Stängde av flödet av vatten och öppnade duschkabinen. Till min fasa ser jag den brungröna trasmattan flyta förbi, likt "dörren" i Titanic. Vad gör man i detta läge? Någon? Den slarvigt slängda handduken på golvet var dyngsur, likt mina kläder jag skulle ta på mig. Enda undantaget var mina kalsonger. Hade ju varit lagom roligt att kliva ut, helt naken och osminkad.

Det slutade dock lyckligt, vattnet började rinna ner så fort jag hade stängt av vattnet.

Efter en turbulent vecka på jobbet (så här långt) åker vi till helgen mot Kumla igen. Och för att förtydliga detta uttalande, ska jag fortfarande inte besöka någon på anstalten. Däremot ska jag vara barnvakt. Skillnaden mellan dessa ovan nämnda enheter är några mil ifrån varandra.