Det blev Kumlahäng förra helgen för store bror som fyllde fyrtio. Han hade verkligen redigerat sin fest, som var en innebandyturnering med personer han någon gång spelat med under årens lopp. 48 stycken blev 12 lag och den som inte skolkat från mattenräknar snabbt ut att det blev fyra per lag. Mitt lag, Dahlinos var givetvis födelsebarnet själv, Adde och Kattis.

Första matchen spelade vi lika. Sedan släppte vi aldrig greppet. Vann hela rasket, och de höga förväntningar vi på förhand hade fått infriades, under en viss press, men det kan vara dumt att erkänna här och högt.

Tack för en mycket rolig och välarrangerad turnering Jonas, vi rockade. Blod är tjockare än vatten.

 

Under veckan som gått har Rebecca och jag jobbat om varandra förutom igår när vi skulle ta en mysigt promenad med hunden i skogarna runt Mönsterås. Det blev aldrig mysigt. Vi släppte honom, och sedan skulle de dröja nästan sex timmar innan vi åter skulle få se/känna Sune inklusive gödseldoft igen. Under tiden ropade vi efter honom 231 gånger, spred oss i skogen med klena batterier, ringde polisen, bytte skor och strumpor. Han hade gått en kilometer bort när en mycket efterlängtad telefon ringde. Han hade setts utanför en trädgård och vi drog i väg med bilen. Efter ett antal namninkallningar senare, så kom han fram. Glad, trött och illaluktande jycke. Ungefär som jag själv, just då. Ett stort TACK till "Lena" i Habbestorp som ringde farbror blå och sedan oss. Utan människor som henne skulle Sverige ligga i repirator.