Sista dagen som Verkstadstekniker. En del har kommit och tackat av mig, vilket var väldigt uppskattat. Vikariatet är över och jag får återgå till min gamla tjänst. Förhoppningsvis inte någon längre tid då jag deklarerat att jag vill utmana mig själv och komma tillbaka som ordinarie på den posten jag precis i detta nu besitter. När jag efter rasten kom tillbaka satt det märkligt nog en fågel (!) på min monitor. När jag närmade mig flög den förstås i väg. Femton minuter senare satte den sig inom kontorets gränser igen. Skumt. Men jag tar det som ett tecken. Ett tecken på att fågeln ville säga nåt. Han sket till och med på golvet. Det ska väl betyda tur? Nåja.

Jag får köpa grisen i säcken.
Finns det något alternativ? Nej.

En ekologiskt trend är på uppgång. Vi i familjen Dahlin väljer att fylla i spåren. Att äta ekologiskt känns mest naturligt, smakar bäst, utan en massa giftiga ämnen och en smak som tål att jämföras. Allt som finns att köpa i ”ECO-format” som vi brukar använda köper vi och det känns bra. På tal om smak, Rebecca valde att servera pasta med fiskpinnar, stekt fänkål och gröna ärtor tillsammans med en kall sås förra veckan. Det mesta ECO. För två och ett halvt år sedan var det fullt otänkbart att äta. Numera äter jag allt, inklusive de gröna ärtorna som man en gång blev påtvingad i plugget att käka. Jag vågar påstå att det är en mental fråga, att för en gångs skull bara göra ett val. Prova. Ät.

Detta gjorde jag. Och det var inget svårt. Jag bestämde mig en dag att nu äter jag allt. Torsk, makrill, lax, gröna ärtor, majs, broccoli, surkål, fänkål, sötpotatis, paprika, lamm, grädde, banan, räkor, fetaost, blomkål, kaviar, pesto, kidneybönor, senap, champinjoner etc.

Nu kan man lugnt sätta sig ned vid ett matbord och inte behöva pilla bort mat som både är nyttig och god.

Sedan barnsben har jag lekt med Lego. Förmodligen den bästa leksaken som uppfunnits. Man byggde Legostäder och lekte med i timmar. När jag själv numera har en liten tjej som kryper i snabb takt och snart säkert kan gå, vill jag återuppleva lyckan igen med Lego. Min vision är att samla på mig tills Signe är minst fem år gammal och sedan bygga en egen liten stad till henne. Och mig. Kanske mig mest. Ja.

Hursomhelst. Förena nytta med nöje. Vill lära henne om människor och om tjänsters funktion, vad en polis har för uppgift i samhället etc. Dessutom tränar man ju hennes motorik i byggandet samt att endast låta fantasierna i byggandet sätta gränser.

Att sedan mina bröder är nedkörda i Lego-träsket gör inte saken direkt tråkigare...

Solen tittade fram idag. Länge nog har november bestått av mörker och regn. Vi tog tillfället i akt, med kaffetermos nedpackad, ut till en öde kohage och njöt av vädret.
Kvällen blev lugn i övrigt och nu är man sådär mör och trött på ett skönt sätt.
Signe gnisslar tänder och testar russin, så godnatt om ett par timmar?

Signe. Nu är hon över nio månader och man undrar så smått vart tiden tar vägen? Nyss var hon ett litet knyte med hamsterkinder och små fjun på sitt huvud. Nu, nu är hon sprattlig tjej med längre hår, fast hamsterkinderna består. Alltid glad. Hur glad som helst, jämt. Nästan.

Iaf. Min tjänst som Verkstadstekniker lider mot sitt slut. Tråkigt att inte få förlängt kontrakt, men dessbättre har det inget med min prestation att göra, vilket känns bra. Ett vikariat är alltid ett vikariat, och sånt är livet helt enkelt. ”Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka” som Winnerbäck sjunger. Och jag tar fasta på de orden.

November månad. Regn, sånt där snett regn som letar sig in i näsborrarna. Torkarbladen slits ut, besiktning av bilen väntar om knappt en vecka. Känner mig trygg med det. Vår kära ”Slobban” har sedan länge passerat 40000 mil och den fortsätter rulla. Fingers crossed.

Varje gång jag inleder en ny blogg så lovar jag att komma tillbaka, inget undantag den här gången heller.