Signe. Nu är hon över nio månader och man undrar så smått vart tiden tar vägen? Nyss var hon ett litet knyte med hamsterkinder och små fjun på sitt huvud. Nu, nu är hon sprattlig tjej med längre hår, fast hamsterkinderna består. Alltid glad. Hur glad som helst, jämt. Nästan.

Iaf. Min tjänst som Verkstadstekniker lider mot sitt slut. Tråkigt att inte få förlängt kontrakt, men dessbättre har det inget med min prestation att göra, vilket känns bra. Ett vikariat är alltid ett vikariat, och sånt är livet helt enkelt. ”Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka” som Winnerbäck sjunger. Och jag tar fasta på de orden.

November månad. Regn, sånt där snett regn som letar sig in i näsborrarna. Torkarbladen slits ut, besiktning av bilen väntar om knappt en vecka. Känner mig trygg med det. Vår kära ”Slobban” har sedan länge passerat 40000 mil och den fortsätter rulla. Fingers crossed.

Varje gång jag inleder en ny blogg så lovar jag att komma tillbaka, inget undantag den här gången heller.