Kryckorna är mestadels överflödiga nu. Ortosen har gjort sitt. Nu har jag tillåtelse att gå och stå "på egna ben". Jag slipper gå runt som fd förbundskapten Tommy Söderberg vars garderob aldrig sett jeans, än mindre en kostym. Med ortosen ur vägen kan jag bära mina vardagliga byxor.
Rehabbade idag. En övning fick ersättas av en annan. Benpress blev för mycket. Nåväl, jag repar mig väldigt väl trots allt.

Mitt första gympass avklarat idag. Öändligt många återstår såklart, men det kändes skönt att gå dit med öppet sinne och testa sin förmåga. Men nu ikväll har värken varit påtaglig. Första gången som jag har ont sedan jag bröt benet. Följde de direktiv jag fått, men det tillhör väl antar jag.
Ortosen ska jag nu avveckla. Den ska endast användas i "kritiska lägen". Lite skrämmande att "stå på egna ben" igen då man blint förlitat sig till att ortosen avlastat knät under hela min sjukskrivning.
Så i all smärta, har jag tagit del av en annan. En bok som heter "Jag lever, pappa" som är baserad på en verklig händelse om terrorattentaten i Norge 2011. Gripande läsning om en tjej som överlever Utöya och hennes far som är ovetande om vad som händer hennes dotter. Jag som verkligen inte läser böcker och aldrig gjort har fått för mig, att vid trettiotvå års ålder, känner att det är på tiden...

Inte mycket till sömn i natt. Jag hade i princip alla förutsättningar. Kanske håller kroppen på att ändra sin egen set up?
Om ett par månader kommer dygnsrytm, vardagliga rutiner och måltidstider leka Liseberg utan säkerhetsbälte. Jag har läst ut två "pappaböcker" på kort tid som dessutom varit förenat med stor entusiasm. Två böcker läste jag knappt under min skoltid. På den tiden läste man baksidan och skrev en recension och hittade på ett coolt avslut. Kanske håller man på att bli vuxen på riktigt? Kanske är man inställd på ansvaret till en annan människas liv?
Något händer. Det inträffar på den mentala biten. Plötsligt är jag inte så osäker längre. Redo för livets utmaning. Livet självt.

Uppsalahelg med Heli i huvudrollen. Disputation. Jag inser vilket fantastiskt arbete och engagemang som ligger bakom och det är så imponerande.
Stort grattis svägerska Heli för din stora framgång, detta har du verkligen förtjänat!!
Så...
Detta blev en helg utan Sune. En saknad jycke som fick vara hos Maria under helgen. Det är vi väldigt tacksamma över. Lika tacksamma är vi för Lindas jobb med våra andra pälsbollar.
90 mil i ryggen och åter tillbaka på hemmaplan. Skönt. Nu är man sliten faktiskt. Det tar mycket kraft, men på ett positivt sätt såklart, men självklart föds konsekvenser. Man längtar till sin egna säng, ordnade rutiner och i skrivande stund även till jobbet. Förutom att man går lite back ekonomiskt att vandra omkring i mysbrallor så är det inte speciellt underhållande längre. Och det är inte bara ett datum om återkomst till Scania, nej. Det är också ett besök hos röntgen som återstår om miniskern är paj, och åtskilliga timmar på gymmet som stundar. Detta kan innebära med lite otur, längre perioder i myspys. Det vill jag sannerligen inte alls.
Nåväl, tillåt mig att vara deppig ikväll, i morgon kommer säkert fler beskymmer. Men det tar vi då.

Fredagen som gick stod det Ullared på menyn. Vi ställde uret på 05.00 och allt var packat och klart. 04.05 väcker Rebecca mig och säger att hon inte kan somna om. " Äh, drar vi nu" svarar jag och vi sätter oss i bilen. Mörkt överallt, grus i ögonen, stolsvärme på och vi kringlar oss upp och in emot de halländska skogarna. Klockan 08.10 greppar vi en kundvagn. Fullt med bilar, fullt med folk som vallfärdar mot entrén. Sjukt, men vi är en av alla dom som vill uppleva en billig affärsupplevelse. Kvinnor är klädda i gympadojor, håret är uppsatt och nu ska vagnar och folks fötter rulla.
Efter ombyggnationen är allt så oändligt. Jag har varit så laddad hela veckan, men den fysiska biten, ett ben som inte är läkt och en ortos som sakta glider ur sitt läge gör att shoppingglädjen snabbt uteblir. Rebecca kämpar också på sitt vis. Vi är trötta, men behåller humöret uppe och fyndar långsamt.
Vi fortsätter färden mot Göteborg och besök av Rebeccas familj.
Med benet i högläge och fotbollsseger i VM-kvalet mot Österrike somnar man glad och slutkörd på samma gång.
Lördagen blir mera shopping men nu gäller inga "smålandspriser" längre. En barnvagn, en sele och en massa annat som vi anser ska behövas inhandlades. En slags mental förberedelse, i alla fall för mig.
Idag måndag har jag fått lite mer instruktioner gällande knät. Nu ska jag ännu en gång i livet besöka ett gym, fast mycket mer motiverande i detta skede av livet. Nu ska jag bli friskt, inte bygga muskler och käka ekologiskt och blanda pulver till olika bra drycker.
Mina medtränande jobbar på samma sätt och man behöver inte direkt "skämmas" om man inte petar i hundrakilosklassen med den där spiken som reglerar vad du klarar av. Motiverad? Ja, verkligen! Vill jobba, men kan inte. Saknar den sociala biten. Kanske blir man "tjenis" med någon på nya gymmet?