Fredagen som gick stod det Ullared på menyn. Vi ställde uret på 05.00 och allt var packat och klart. 04.05 väcker Rebecca mig och säger att hon inte kan somna om. " Äh, drar vi nu" svarar jag och vi sätter oss i bilen. Mörkt överallt, grus i ögonen, stolsvärme på och vi kringlar oss upp och in emot de halländska skogarna. Klockan 08.10 greppar vi en kundvagn. Fullt med bilar, fullt med folk som vallfärdar mot entrén. Sjukt, men vi är en av alla dom som vill uppleva en billig affärsupplevelse. Kvinnor är klädda i gympadojor, håret är uppsatt och nu ska vagnar och folks fötter rulla.
Efter ombyggnationen är allt så oändligt. Jag har varit så laddad hela veckan, men den fysiska biten, ett ben som inte är läkt och en ortos som sakta glider ur sitt läge gör att shoppingglädjen snabbt uteblir. Rebecca kämpar också på sitt vis. Vi är trötta, men behåller humöret uppe och fyndar långsamt.
Vi fortsätter färden mot Göteborg och besök av Rebeccas familj.
Med benet i högläge och fotbollsseger i VM-kvalet mot Österrike somnar man glad och slutkörd på samma gång.
Lördagen blir mera shopping men nu gäller inga "smålandspriser" längre. En barnvagn, en sele och en massa annat som vi anser ska behövas inhandlades. En slags mental förberedelse, i alla fall för mig.
Idag måndag har jag fått lite mer instruktioner gällande knät. Nu ska jag ännu en gång i livet besöka ett gym, fast mycket mer motiverande i detta skede av livet. Nu ska jag bli friskt, inte bygga muskler och käka ekologiskt och blanda pulver till olika bra drycker.
Mina medtränande jobbar på samma sätt och man behöver inte direkt "skämmas" om man inte petar i hundrakilosklassen med den där spiken som reglerar vad du klarar av. Motiverad? Ja, verkligen! Vill jobba, men kan inte. Saknar den sociala biten. Kanske blir man "tjenis" med någon på nya gymmet?