Drop-in-besök på Scania under eftermiddagen. Härligt att träffa alla igen. Vill tacka er alla som visar omtanke för mig och glädjen till framtida nytillskott i familjen Dahlin. Trött i kropp och armar efter långa sträckor i monteringen på kryckor, det känns. Ordentligt, på riktigt.
Fyra år har gått på dagen sedan Rebecca och jag blev tillsammans. Det ska firas lite extra ikväll. Älskar dig frun och vilken underbar framtid vi har till mötes dessutom. Längtar.

Idag fick jag ett hederligt krya-på-dig brev från min barndomsvän Jerry. Sånt gör mig glad, skitglad på ren svenska. Han lovade en fisketur och det behöver jag, säkerligen båda två.

Återbesök av skenben. Allt läker väldigt fint och prognosen ser bra ut. Gipset kapades itu strax innan röntgen och i stället fick jag en ortos, som är en slags skena eller en klämma som är fäst runt benet.
Hursomhelst, nu får jag böja på knät och om ytterligare någon vecka eller två får jag även stödja på det.
Dock är det en återigen bekräftad krosskada av skenbenet och Ironman, maraton och off pist med skidor är sporter jag verkligen bör undvika. Fotboll, innebandy och pingis är dock helt genomförbara i sinom tid där endast en eventuell smärta hindrar utan farligare konsekvenser.

Fredag och första helgen av min sjukskrivning börjar. Vi har haft en härlig vecka här på västkusten där vi blivit rejält bortskämda med mat, fiske med mera. Två makrillturer har det blivit och båda med bra resultat. Det går bra att fiska från rullstolen men givetvis är man begränsad.
Vi har tagit ett sista farväl till Rebeccas farmor och hela ceremonin var så lugn och stilla. Väldigt fin, och självklart sorgsen.

I morgon, eller idag när detta kommer publiceras så är det speedway från Daugavapils i Lettland. Spännande!

Måndag. Första dagen efter den fyra veckor långa semestern. För många betyder detta ångest, för egen del är det ångest att inte KUNNA jobba.
Jag klagar inte på platsen jag befinner mig på nu, men hade hellre knegat och kunna gå. Jag har saknat jobbet, jag trivs på Scania. I stället ringer jag nödvändiga samtal, hittar nya sätt att utföra saker från rullstolen samt tar en dag i sänder.
Om en vecka ska gipset avlägsnas. Jag märker att gipset nämligen blir större och större för varje dag och oavsett resultat på skiktröntgen lär jag slippa gips. Skönt. Det kan klia något så vansinnigt ibland.
Idag når vi vecka fjorton i vår graviditet och jag återkommer givetvis mer om det. Stolt.

Äntligen ska man bli pappa! Det är så magiskt, så fantastiskt häftigt och man har sannerligen svårt att finna ord över en sån lycka. Ännu roligare blir det att vår lille/lilla får en jämnårig kusin fem till sex veckor tidigare. Livet kommer att förändras. Dramatiskt. Fast det kommer förändras till något så roligare.

Att titta in på ett ultraljud var det häftigaste jag varit med om, trots en viss nervositet som infinner sig strax innan. Men att se ett huvud, hjärnhalvor, armar och ben samt ett hjärta som slår med ljusets hastighet slår allt. Jag längtar redan!

Snart är semester över, sista dagen idag. Jag vill börja jobba nu, men kan inte. Håller på att köra rehabeliteringsövningar. Det går bra, känner mig piggare för varje dag som går. Ska in till Kalmar och lämna tillbaka en lånad rullstol. Mitt nya "åk" från Mönsterås har anlänt. Farsan hämtar den under dagen.
Tack alla som stöttar oss med diverse saker för oss. Vi kämpar, det går långsamt, men är genomförbart. Nu tar jag nya tag! Ska bli trevligt att hälsa på Scania om två veckor, länge sen man såg alla! Ha en härlig fredag!

Missade ordet kondoleansers betydelse. Ber om ursäkt för det.

Sportfånedagen fick ett sannerligen abrupt slut för mig.Halvvägs in i tävlingen var det dags för den stående punkten triathlon. En trött och sliten själ lämnade över stafettpinnen till mig och jag skulle avsluta sträckan. Jag sprang ner mot vattnet och så, pang! Jag skrek ut mitt fördärv i en slags fosterställning i vattnet, drogs upp på grundare vatten. Något var riktigt fel, visste inte vad. Det skrämde mig enormt. Ovissheten. Skulle foten peka åt vänster och benet åt höger när benet så småningom skulle uppenbara sig under vattenytan? ”Lyckligtvis” var det bara extremt svullet, blodfyllt. I efterhand har minnet gjort sig påmint om att jag trampat på en sten med ren gyttja under, vänsterbenet hade vridigt sig åt höger.

 Hursomhelst, uppe på land placeras jag i en brassestol. Det blir svart framför ögonen, jag tuppar av. Enligt vittnen, drygt femton sekunder. När jag vaknar är allt fridfullt, ljudlöst ett par sekunder innan panikslagna vänner ropar till varandra. ”Ring ambulansen nu” ”Oh kolla Tobbes vänsterben, fy” ”Hämta hans saker och packa ihop” ”Kan någon ta hand om Sune (vår hund)?”

Paniken sprider sig i kroppen. Jag hyperventilerar. Fruktansvärd smärta, bortom allt jag känt förut. Svårt att beskriva. Man är så hjälplös, så ensam i sig själv, men alla, verkligen alla hjälper till.

Så...

Ambulanspersonal anländer till platsen. De är lugna, de är arroganta. De verkar inte förstå allvaret och respekterar inte riktigt min smärta. Folk runt om mig ilsknar till och undra på det. De vet min smärtgräns och den är sedan länge förbi. Min bror Jonas, blir synbart upprörd, men lugnar sig till slut. Diskussion om eventuell sjukbil eller annan form av transport kommer på tal och vad är det egentligen att fundera över? Jag förstår att folk är förbannande, det är jag själv också.

På vägen in frågar jag upprepade gånger vad det kan vara som är fel. De tror att jag stukat knät och lär får lämna akuten ganska omgående efter ankomst. Tjänstefel skulle det visa sig.

På akuten får jag, som alla andra skadade vänta en längre tid på vård. Ungefär som ”Boxers” telefonkö. Jag får träffa en ortopedläkare. Han var riktigt bra och trevlig och det är först här jag får träffa en sympatisk människa inom vården. Han känner, klämmer, drar och jag skriker. Jag vet att han måste göra så, det är lugnt. Tio minuter senare lämnar han rummet. Sedan får jag komma till röntgen.

Efter diverse plåtar på mitt ben frågar jag sjuksköterskan: - Kunde du se något onormalt på bilderna?

Hon svarar: ”Eh, jaa!”

Jag vill att hon berättar omgående, men hennes skyldigheter slutar där. Accepterar läget. Snart ska läkaren ge sin dom.

En timme senare kommer ortopeden tillbaka och frågar hur jag mår, jag svarar samma sak. Det gör skitont verkligen svarar jag.

Han svarar:-”Jag förstår det, det är fullständigt brutet. Ditt skenben är brutet på två ställen” (Tibia på latin)

Han ber om ursäkt för att han slet i mitt ben, ursäkten godtas. Han informerar omgående att operation kommer äga rum i morgon bitti. Jag får stanna kvar, Rebecca får tyvärr åka hem. Innan det träder i kraft får jag en kanyl i armen. En okänslig sjuksköterska ska sticka en nålrädd patient som jag är ofta ingen bra kombo. Min fru säger till på skarpen (vilket jag är mycket tacksam över) och allt fortlöper utan några större beskymmer.

Körs upp på ortopedavdelningen och delar rum med en man med diskbråck. Hela avdelningen utom jag lider av det. Morgonen efter meddelar en annan läkare att operation ej är nödvändig därför att alla små benbitar ligger intakt med knät. Skönt. På eftermiddagen kommer Rebecca, Jonas och Adde med kroppkakor. De ville trösta mig med godsaker, men morfinet sätter mer eller mindre stopp för min aptit, jag äter tre av fem. Mina bröder ser verkligen tagna ut, de far illa, de syns i deras ögon. Vid det här laget har jag fått en gipsskena med bandage och sitter i rullstol. Det ser ite vackert ut och det är det inte heller ska det visa sig.

När besökstiden är över känner jag mig ensam och ledsen. Jag kommer inte träffa dom på ett bra tag nu. I ren trötthet somnar jag ett par timmar innan jag rullar ut till allrummet igen och pratar med mina rumskamrater igen. Jag fungerar lite som ”Red” i ”Nyckeln till frihet”, fixar saker till alla. Aftonbladet, Se&Hör, Hänt Extra och blir snabbt populär och får nya vänner. Vi sitter trots allt i samma båt, avstängda från omvärlden. Jag tränar på att gå med kryckor, käkar Panodil, Depolan (långverkande morfin) och ren morfin som är snabbverkande och surfar på nätet, uppdaterar vännerna på Facebook.

På måndag morgon blir jag omgipsad. Helbensgips. Det ska jag bära i två och en halv vecka, Innoped (blodförtunnande spruta i magen varje kväll) och återbesöket sker den 19 augusti. Jag lämnar sjukhuset denna dag. Rebecca och pappa kommer och hämtar mig inom kort för hemfärd. Ett sista ord med läkaren hinner jag med. Jag citerar det han sa:

” Det är ingen vacker skada du har dragit på dig Tobias. Vänster skenben är krossat. Det hade varit mycket bättre om du slitit av korsbandet och förstört minisken samtidigt i stället. Du löper risk för artrox, och din löparkarriär kan du nog lägga på hyllan samt att jag skulle bli mycket förvånad om du inte får någon slags men av dessa stora frakturer”

Tuffa ord att höra, de gjorde ont. Långt in i själen. Jag var chockad, ringde Jonas och Kattis som tyckte detta var sjukt sätt att uttrycka sig på. Jag tänker i alla fall knyta näven i fickan, komma tillbaka till det skick jag var innan skadan inträffade. Träning och rehabilitering gäller tills vidare. Jag får dock inte belasta benet överhuvudtaget.

När jag kom hem på måndagskvällen fick jag äntligen träffa Rebecca på permanent basis, sova i min säng, träffa en längtande och kärleksfull hund och bara vara hemma. Ringde mängder av telefonsamtal, kan inte räkna hur många.

Tisdagen kom och Jonas ringde. Tisdagar betyder speedway i familjen Dahlin och jag skulle trotsa smärtan. G&B Arena, Dackarna-Elit Vetlanda. Derby. Jonas hade ordnat en överraskning. Han hade tagit kontakt med Dackarnas båda teammanagers via sms. Han skrev:

”Bäste Dackelag!

Min bror Tobias sitter ikväll på hcp-läktaren i rullstol och gipsad från lår till tå efter att ha brutit två ben i lördags. Han trotsar smärtan å är på plats ikväll. Finns det möjlighet till uppmuntran ex att ni kan säga hej när ni går banan eller om han kan rulla förbi i depån. Han kan vara på plats tidigt. Behöver bara ta någon minut! Dackarna är hans största intresse. Lycka till ikväll! /Jonas”

Lagledarens svar nio minuter senare:

”Hej!

Självklart, kan ni ta er till vallen vid depån ca 17.45 så kan ni ta en runda i depån. Ring mig om ni inte ser mig där, så fixar vi det!”

Jag var i eld och lågor, vilket fantastisk överraskning! Mycket stort för mig. Träffade Darcy Ward, Fredrik Lindgren, Michael Jepsen Jensen och Dennis Andersson. Det var mäktigt. Matchen då? Dackarna vann med 48-42 och det var en fantastisk speedwaykväll på alla sätt. Många kollegor från jobbet kom till läktaren och hälsade på.

Till sist vill jag tacka för allt stöd jag får och har fått. Jag nämner några här i bloggen.

Rebecca Dahlin Jonas Dahlin Andreas Dahlin Åsa Haraldsson

Jonas Möller Gunilla Möller Katrina Dahlin Niclas Andersson

Henrik Augestrand Birgitta Grundström Mona Petterson Benny Pettersson

Bertil Planeskog Emmie Söderqvist Kristin Granath Ingela Ståhl

Johan Fryklund Terese Calsson Peter Karlsson Tomas Svensson

Martina Augestand Magnus Svensson Henrik Gustavsson Ingemar Persson

Mattias Johansson Anders Blomberg Malin Dahlberg Michael Wyckman

Per Pålsson Linda Pålsson Elisabeth Zander Maria Aniansson

Elias Dahlin Fredrik Fredriksson Ek med många flera....

Stort tack till personalen på avdelning 16, Ortopediska kliniken för all hjälp och god sjukhusmat!

Alla andra kondoleanser på facebook från vännerna där, stort tack, det värmer.

Lev väl!

Tobias Alexander Dahlin- I´ll be back!

Den sista Sportfånedagen går av stapeln i morgon. Den sista. Dagen firar tjogoårsjubileum i år, med att läggas ner. Min käre bror har tillbringat timmar framför datorn, timmar i garaget, timmar i butiker för att locka med fantastiska priser, med mycket mera timmar. Allt för att vi andra, stillasittande, fd idrottare, folk från Sveriges alla hörn ska samlas under en hel dag och låta svetten rinna och vattenflaskor tömmas. En sådan handling kallas respekt.

En respekt av glädjespridning, att vi bortskämda deltagare får vad vi ska ha, en handling som ingen annan jag känner skulle lägga ned sin själ i. Jonas har, sedan barnsben alltid varit steget före, aldrig läst en bok, löst sudoku eller lagt mer än en pusselbit i ett pussel. Det ska hända något jämt, helst hela tiden. Det kan tyckas intensivt, men med en närmare eftertanke så inser man nu vilken möda och besvär som ligger bakom alla dessa Sportfånedagar. Uppoffring. Sånt som vi andra tar för givet. Att varannan sommar slåss om heder, pris, ära och berömmelse. Men det är så mycket mer än så. Det är en mans verk, en livlig fantasi och en brinnande låga som krävs för att genomföra dagen vi alltid längtar till.
När svetten runnit ner i golvbrunnen, när skorna har torkat, då skinnet i händerna utvecklas till det normala igen kommer saknaden. En epok ligger i graven i morgon kväll. Respekt Jonas. Respekt.