Sportfånedagen fick ett sannerligen abrupt slut för mig.Halvvägs in i tävlingen var det dags för den stående punkten triathlon. En trött och sliten själ lämnade över stafettpinnen till mig och jag skulle avsluta sträckan. Jag sprang ner mot vattnet och så, pang! Jag skrek ut mitt fördärv i en slags fosterställning i vattnet, drogs upp på grundare vatten. Något var riktigt fel, visste inte vad. Det skrämde mig enormt. Ovissheten. Skulle foten peka åt vänster och benet åt höger när benet så småningom skulle uppenbara sig under vattenytan? ”Lyckligtvis” var det bara extremt svullet, blodfyllt. I efterhand har minnet gjort sig påmint om att jag trampat på en sten med ren gyttja under, vänsterbenet hade vridigt sig åt höger.

 Hursomhelst, uppe på land placeras jag i en brassestol. Det blir svart framför ögonen, jag tuppar av. Enligt vittnen, drygt femton sekunder. När jag vaknar är allt fridfullt, ljudlöst ett par sekunder innan panikslagna vänner ropar till varandra. ”Ring ambulansen nu” ”Oh kolla Tobbes vänsterben, fy” ”Hämta hans saker och packa ihop” ”Kan någon ta hand om Sune (vår hund)?”

Paniken sprider sig i kroppen. Jag hyperventilerar. Fruktansvärd smärta, bortom allt jag känt förut. Svårt att beskriva. Man är så hjälplös, så ensam i sig själv, men alla, verkligen alla hjälper till.

Så...

Ambulanspersonal anländer till platsen. De är lugna, de är arroganta. De verkar inte förstå allvaret och respekterar inte riktigt min smärta. Folk runt om mig ilsknar till och undra på det. De vet min smärtgräns och den är sedan länge förbi. Min bror Jonas, blir synbart upprörd, men lugnar sig till slut. Diskussion om eventuell sjukbil eller annan form av transport kommer på tal och vad är det egentligen att fundera över? Jag förstår att folk är förbannande, det är jag själv också.

På vägen in frågar jag upprepade gånger vad det kan vara som är fel. De tror att jag stukat knät och lär får lämna akuten ganska omgående efter ankomst. Tjänstefel skulle det visa sig.

På akuten får jag, som alla andra skadade vänta en längre tid på vård. Ungefär som ”Boxers” telefonkö. Jag får träffa en ortopedläkare. Han var riktigt bra och trevlig och det är först här jag får träffa en sympatisk människa inom vården. Han känner, klämmer, drar och jag skriker. Jag vet att han måste göra så, det är lugnt. Tio minuter senare lämnar han rummet. Sedan får jag komma till röntgen.

Efter diverse plåtar på mitt ben frågar jag sjuksköterskan: - Kunde du se något onormalt på bilderna?

Hon svarar: ”Eh, jaa!”

Jag vill att hon berättar omgående, men hennes skyldigheter slutar där. Accepterar läget. Snart ska läkaren ge sin dom.

En timme senare kommer ortopeden tillbaka och frågar hur jag mår, jag svarar samma sak. Det gör skitont verkligen svarar jag.

Han svarar:-”Jag förstår det, det är fullständigt brutet. Ditt skenben är brutet på två ställen” (Tibia på latin)

Han ber om ursäkt för att han slet i mitt ben, ursäkten godtas. Han informerar omgående att operation kommer äga rum i morgon bitti. Jag får stanna kvar, Rebecca får tyvärr åka hem. Innan det träder i kraft får jag en kanyl i armen. En okänslig sjuksköterska ska sticka en nålrädd patient som jag är ofta ingen bra kombo. Min fru säger till på skarpen (vilket jag är mycket tacksam över) och allt fortlöper utan några större beskymmer.

Körs upp på ortopedavdelningen och delar rum med en man med diskbråck. Hela avdelningen utom jag lider av det. Morgonen efter meddelar en annan läkare att operation ej är nödvändig därför att alla små benbitar ligger intakt med knät. Skönt. På eftermiddagen kommer Rebecca, Jonas och Adde med kroppkakor. De ville trösta mig med godsaker, men morfinet sätter mer eller mindre stopp för min aptit, jag äter tre av fem. Mina bröder ser verkligen tagna ut, de far illa, de syns i deras ögon. Vid det här laget har jag fått en gipsskena med bandage och sitter i rullstol. Det ser ite vackert ut och det är det inte heller ska det visa sig.

När besökstiden är över känner jag mig ensam och ledsen. Jag kommer inte träffa dom på ett bra tag nu. I ren trötthet somnar jag ett par timmar innan jag rullar ut till allrummet igen och pratar med mina rumskamrater igen. Jag fungerar lite som ”Red” i ”Nyckeln till frihet”, fixar saker till alla. Aftonbladet, Se&Hör, Hänt Extra och blir snabbt populär och får nya vänner. Vi sitter trots allt i samma båt, avstängda från omvärlden. Jag tränar på att gå med kryckor, käkar Panodil, Depolan (långverkande morfin) och ren morfin som är snabbverkande och surfar på nätet, uppdaterar vännerna på Facebook.

På måndag morgon blir jag omgipsad. Helbensgips. Det ska jag bära i två och en halv vecka, Innoped (blodförtunnande spruta i magen varje kväll) och återbesöket sker den 19 augusti. Jag lämnar sjukhuset denna dag. Rebecca och pappa kommer och hämtar mig inom kort för hemfärd. Ett sista ord med läkaren hinner jag med. Jag citerar det han sa:

” Det är ingen vacker skada du har dragit på dig Tobias. Vänster skenben är krossat. Det hade varit mycket bättre om du slitit av korsbandet och förstört minisken samtidigt i stället. Du löper risk för artrox, och din löparkarriär kan du nog lägga på hyllan samt att jag skulle bli mycket förvånad om du inte får någon slags men av dessa stora frakturer”

Tuffa ord att höra, de gjorde ont. Långt in i själen. Jag var chockad, ringde Jonas och Kattis som tyckte detta var sjukt sätt att uttrycka sig på. Jag tänker i alla fall knyta näven i fickan, komma tillbaka till det skick jag var innan skadan inträffade. Träning och rehabilitering gäller tills vidare. Jag får dock inte belasta benet överhuvudtaget.

När jag kom hem på måndagskvällen fick jag äntligen träffa Rebecca på permanent basis, sova i min säng, träffa en längtande och kärleksfull hund och bara vara hemma. Ringde mängder av telefonsamtal, kan inte räkna hur många.

Tisdagen kom och Jonas ringde. Tisdagar betyder speedway i familjen Dahlin och jag skulle trotsa smärtan. G&B Arena, Dackarna-Elit Vetlanda. Derby. Jonas hade ordnat en överraskning. Han hade tagit kontakt med Dackarnas båda teammanagers via sms. Han skrev:

”Bäste Dackelag!

Min bror Tobias sitter ikväll på hcp-läktaren i rullstol och gipsad från lår till tå efter att ha brutit två ben i lördags. Han trotsar smärtan å är på plats ikväll. Finns det möjlighet till uppmuntran ex att ni kan säga hej när ni går banan eller om han kan rulla förbi i depån. Han kan vara på plats tidigt. Behöver bara ta någon minut! Dackarna är hans största intresse. Lycka till ikväll! /Jonas”

Lagledarens svar nio minuter senare:

”Hej!

Självklart, kan ni ta er till vallen vid depån ca 17.45 så kan ni ta en runda i depån. Ring mig om ni inte ser mig där, så fixar vi det!”

Jag var i eld och lågor, vilket fantastisk överraskning! Mycket stort för mig. Träffade Darcy Ward, Fredrik Lindgren, Michael Jepsen Jensen och Dennis Andersson. Det var mäktigt. Matchen då? Dackarna vann med 48-42 och det var en fantastisk speedwaykväll på alla sätt. Många kollegor från jobbet kom till läktaren och hälsade på.

Till sist vill jag tacka för allt stöd jag får och har fått. Jag nämner några här i bloggen.

Rebecca Dahlin Jonas Dahlin Andreas Dahlin Åsa Haraldsson

Jonas Möller Gunilla Möller Katrina Dahlin Niclas Andersson

Henrik Augestrand Birgitta Grundström Mona Petterson Benny Pettersson

Bertil Planeskog Emmie Söderqvist Kristin Granath Ingela Ståhl

Johan Fryklund Terese Calsson Peter Karlsson Tomas Svensson

Martina Augestand Magnus Svensson Henrik Gustavsson Ingemar Persson

Mattias Johansson Anders Blomberg Malin Dahlberg Michael Wyckman

Per Pålsson Linda Pålsson Elisabeth Zander Maria Aniansson

Elias Dahlin Fredrik Fredriksson Ek med många flera....

Stort tack till personalen på avdelning 16, Ortopediska kliniken för all hjälp och god sjukhusmat!

Alla andra kondoleanser på facebook från vännerna där, stort tack, det värmer.

Lev väl!

Tobias Alexander Dahlin- I´ll be back!