Del 3/4
Sista morgonen i Liverpool och den sista engelska frukosten åt vi innan vi begav oss norrut. Till Newcastle. Dagen innan hade vi ätit frukost i ”fel rum”. Vi hade ätit frukost i ett specialanpassat sällskap, nämligen ”The Skills”. Som är en pensionärsresa. Haha! Inte konstigt att vi fick vissa blickar på oss. Hur eller hur så kringlade vi oss uppåt på de brittiska öarna. Vi nådde York, där vi skulle byta tåg och vi fick ett litet uppehåll på knappt en timme där. Gick på den berömda muren som slingrar sig genom stora delar av York. Gammal stad, dock väldigt vacker med fin natur och nyutslagna blommor. De är nämligen lite tidigare i puberteten i ämnet vårtecken. Fortsatte sedan vår tur mot Newcastle. Med x-antal skitgubbar spelade och en tågtoalett som fått stopp under halva resan var vi framme. Äntligen. Tryckte i oss varsin Subway-macka och gick mot resan höjdpunkt för mig. St.James´s Park.

Hemmaarenan för Newcastle United. Mäktigt. Jag kände mig otroligt tacksam till mina bröder och min familj över vilken fantastisk present de gett mig. I det ögonblicket önskade jag verkligen inte att vi skulle åka hem dagen efter. Match skulle spelas här mot Manchester United på tisdagen. Bittert, för vi hade biljetter ju och så flyttades matchen.Tog mycket kort, köpte souvenirer och såg Newcastles egna pub, Toon army Pub. Känslan av att 65000 skulle vråla här i övermorgon var konstigt. Allt var öde just nu. Matchen slutade 0-0 i tisdags. Bra. Det började bli kväll och vi hoppade in i en taxi för att se speedway. Näst högsta ligan i England. Newcastle Diamonds vs Leicester Lions. Hemmalaget gick segrande ur striden med 50-40 tror jag det blev tillslut.

Kul att se hur det gick till med speedwayen här, mycket mindre hårda regler i jämförelse med Sverige. Nicki Pedersen dök upp och farsan passade på att posa med stjärndansken och jag fotade de båda. Bilden finns på min facebook-sida. Den nya ljuddämparen var på och visst var ljudet annorlunda, men inte så där extremt mycket soom jag trodde. Direkt när heat 15 vinkades i mål begav vi oss från arenan via taxi. Vi skulle nu lämna England för den här gången och åka tillbaka till Skottland och Edinburgh.

Framme i whiskeyns förlovade land köpte vi en ganska smaklös pizza och somnade på ett mycket nytt, modenrt hotell mitt i de gamla stenbyggnaderna i huvudstaden. England och Skottland består mycket av tegel. Vissa hus har rasat samman och man får en känsla av Östeuropa på vissa ställen.

Del 2/4
Vi vaknade upp på hotellet i Liverpool. Hungriga som få efter gårdagens långa dag med mycket resande och nya intryck. Vi åt en typisk engelsk frukost med äggröra, bacon, vita bönor, blodpudding och liknande. Inte så tilltalande egentligen, bara lite bukfylla som man höll sig mätt på väldigt länge. Hotellet i sig höll inte så där jättehög klass. Typiskt England, heltäckningsmattor, omoderna duschar och möbler. Detta övergår mer till charmigt, dock inte modernt. Farsan som precis fyllt 65 var en av de yngre i genomsnittet. Många käppar, med gamla väskor patrullerade dygnet runt på det enormt stora hotellet. De la sig aldrig. Efter frukost utforskade vi affärerna och tog en promenad till Albert Dock, hamnen i Liverpool där vi hittade en Beatles-butik. Tidlös musik som förmodligen alltid kommer funka, även nästa generation. Inhandlade en tröja innan vi tog en hamburgertalrik och en pint för under hundralappen. Perfekt. Beställer man något annat än öl till maten i England rycks gärna ögonbynen upp.

Match! Everton-Blackburn i Preimer League klockan 15.00 engelsk tid. Åkte taxi i tjugofem minuter för under sextio kronor, sjukt billigt mot i Sverige.
Väl framme vid hemmaarenan, Goodison Park gick folk i bredd, likt en vallfärd mot tryggheten och gemenskapen att älska ett fotbollslag. De flesta var beväpnade med en pint och havsblå tröja eller liknande. Hade man inget blått på sig var det inte speciellt svårt att få tag på det. Längs vägen såldes Everton-prylar till förbannelse. Som Newcastle-supporter motstod jag givetvis.
Vi tog plats på en halvfull arena som en halvtimme senare skulle sakna en ledig stol. 0-0 i halvtid och Jonas och jag skulle hälla av potatisen tillsammans med tusentals andra. Vänstertrafik in, vänstertrafik ut. Klart. Väldigt smidigt med allt, engelsmännen är mycket trevliga. När jag besökte landet 1999 sa jag samma sak, "skulle kunna bosätta mig i England". Jag har inte någon annan åsikt nu.
Nåväl, andra halvlek började så småningom och folk sjöng, skrek och levde sig in. Passionerad publik. Plötsligt-mål! Och ett våldsamt vrål utbröt så det dånade i öronen under taket där vi stod. Helt otroligt, svensk fotboll-släng dig i väggen! Sedan...straff för Everton och chans att utöka ledningen. Yes, 2-0 målet filmade jag och samma vrål återkom och de rödlätta, fräkniga och beniga fansen dansade och hoppade runt. Riktigt underhållande. Matchen slutade 2-0 och folk vandrade ut tillsammans igen. Tio minuter senare var stadium öde. Vi gick genom parken och skymtade Liverpools andra arena, Anfield. De båda rivalerna låg riktigt nära varandra. Vid Anfield påmindes vi av den tragiska olycka som hände för 22 år sedan då en läktare rasade och tog livet av 96 Liverpool-fans. Halsdukar från övriga engelska lag med R.I.P hälsningar till klubbens fans var fastknytna runt arenan. Respekt.

Taxi därifrån för samma summa som ovan tillbaka till Aldephi Hotel. Slutkörda rent mentalt av intryck vi fått lugnade vi ned oss med lite kortspel, "svensk skitgubbe". Köpte ett par pints på hotellet innan vi somnade ovanligt tidigt. Tidigare än de 100 stycken pensionärer utrustade med käpp. Otroligt.