Måndag. Första dagen efter den fyra veckor långa semestern. För många betyder detta ångest, för egen del är det ångest att inte KUNNA jobba.
Jag klagar inte på platsen jag befinner mig på nu, men hade hellre knegat och kunna gå. Jag har saknat jobbet, jag trivs på Scania. I stället ringer jag nödvändiga samtal, hittar nya sätt att utföra saker från rullstolen samt tar en dag i sänder.
Om en vecka ska gipset avlägsnas. Jag märker att gipset nämligen blir större och större för varje dag och oavsett resultat på skiktröntgen lär jag slippa gips. Skönt. Det kan klia något så vansinnigt ibland.
Idag når vi vecka fjorton i vår graviditet och jag återkommer givetvis mer om det. Stolt.