Den sista Sportfånedagen går av stapeln i morgon. Den sista. Dagen firar tjogoårsjubileum i år, med att läggas ner. Min käre bror har tillbringat timmar framför datorn, timmar i garaget, timmar i butiker för att locka med fantastiska priser, med mycket mera timmar. Allt för att vi andra, stillasittande, fd idrottare, folk från Sveriges alla hörn ska samlas under en hel dag och låta svetten rinna och vattenflaskor tömmas. En sådan handling kallas respekt.

En respekt av glädjespridning, att vi bortskämda deltagare får vad vi ska ha, en handling som ingen annan jag känner skulle lägga ned sin själ i. Jonas har, sedan barnsben alltid varit steget före, aldrig läst en bok, löst sudoku eller lagt mer än en pusselbit i ett pussel. Det ska hända något jämt, helst hela tiden. Det kan tyckas intensivt, men med en närmare eftertanke så inser man nu vilken möda och besvär som ligger bakom alla dessa Sportfånedagar. Uppoffring. Sånt som vi andra tar för givet. Att varannan sommar slåss om heder, pris, ära och berömmelse. Men det är så mycket mer än så. Det är en mans verk, en livlig fantasi och en brinnande låga som krävs för att genomföra dagen vi alltid längtar till.
När svetten runnit ner i golvbrunnen, när skorna har torkat, då skinnet i händerna utvecklas till det normala igen kommer saknaden. En epok ligger i graven i morgon kväll. Respekt Jonas. Respekt.