Mitt första gympass avklarat idag. Öändligt många återstår såklart, men det kändes skönt att gå dit med öppet sinne och testa sin förmåga. Men nu ikväll har värken varit påtaglig. Första gången som jag har ont sedan jag bröt benet. Följde de direktiv jag fått, men det tillhör väl antar jag.
Ortosen ska jag nu avveckla. Den ska endast användas i "kritiska lägen". Lite skrämmande att "stå på egna ben" igen då man blint förlitat sig till att ortosen avlastat knät under hela min sjukskrivning.
Så i all smärta, har jag tagit del av en annan. En bok som heter "Jag lever, pappa" som är baserad på en verklig händelse om terrorattentaten i Norge 2011. Gripande läsning om en tjej som överlever Utöya och hennes far som är ovetande om vad som händer hennes dotter. Jag som verkligen inte läser böcker och aldrig gjort har fått för mig, att vid trettiotvå års ålder, känner att det är på tiden...