Blir vi lurade på konfekten? Nu uppmärksammar jag speedway igen, den är en betydande del i mitt liv från april-oktober.

Alltså, vi besöker speedwayovaler land och rike runt. Vi åker dit med en termos kaffe, en keps som blottar laget du håller kärt och allt blir till en liten fest. Förhoppningen är vinst, hur kan vi missa det? Förarna som representerar ditt lag är kompisar, bästa vänner? Nja, tveksamt. Denna kväll vill de köra in så mycket poäng som möjligt för ditt lag. Eller för den personliga plånboken? 50/50? Tveksamt igen.

I morgon är dock din sysselsättning på agendan och dina favoritförare har lämnat Sverige i en van eller med flyg.
Nästa kväll möts det igen, med olika matchvästar. Samma sak igen, och så fungerar deras liv. Bryr de sig om ditt lag eller är det enbart pengar som driver dom? Inspiration eller motivation?

Förare som Andreas Jonsson, Fredrik Lindgren, Jason Crump, Piotr Protasiewich och Chris Harris har varit sin klubb trogen i minst mer än fem år. De bör älska sin klubb, och dess supporter. Får vi åskådare den responsen vi förtjänar som betalar deras löner? Och alla "oneyearrider" som tänker att hit kom jag detta året. Oj då. Finns klubbkänsla på riktigt?

Kanske är det att en speedwayförare inte har en fast adress så det spelar liksom föga roll vilken klubb han representerar? Närmare till Målilla än Hagfors? Bättre flygförbindelser till Stockholm än Motala?

Sedan är det problem eftersom Svemo ändrar regler från år till år. Inte lätt egentligen att få en klubbkänsla när ett förarsnitt bestämmer vart din mekaniker tillika chaufför ska köra härnäst kommande säsong.

Hursomhelst, speedwayen är fartfylld, spännande och familjär sport och visst tror vi att våra röda och blå hjälmar skakar hand med varandra efter en femetta och NJUTER av signalhorn, applåder samt folkets jubel. För så mycket människor är väl förarna, även om vurporna de utstår får de att framstå som terminators....