Jag sitter med mobilen, slår numret till tandläkaren, suddar och slår igen. Det är nästan fem år sedan jag var och kollade upp mina gaddar senast och jag verkligen ryser av tanken att sätta sig mig stolen igen, pröjsa ett par "tuss" och lida under tiden som behandlingen pågår. Jag känner runt med tungan hur många hål som skulle kunna finnas i käften och kan nog få det till tre. Sedan brukar det aldrig vara hål där man tror utan på ett helt annat ställe än man trott. Skräck vill jag inte kalla det, en avsky, ja. Det där gnisslande plastgolvet mot vinterkängan, doften i lokalen, en gammal dam med rullator som väntar på sin tur, tjugotre olika Hemmets Journal som ligger på bordet i väntrummet. Jag dömer verkligen ingen tandläkare, de är duktiga på vad de gör, helt klart. Men jag känner en sån hjälplöshet, och plånpoken blir tom och man har "inte fått något för det". Tandläkarräkning är så sjukt abstrakt. Egentligen betalar du för att gå därifrån med heden i behåll och tanken av att det fanns inga hål. Då är du en vinnare. Du har spenderat ett par hundralappar och allt är okej. Någon gång i mitt liv vill jag vara en sån patient. - 450 kr blir det då Tobias. Inga hål, det är väl skönt att veta? Tortyr beställd nu. Fyra röntgenplåtar så kindpåsarna blir blodiga ska tas. Varför är de där plastbitarna så vassa? Förbättringsarbete på dom tack! Dagarna är räknade och plånboken håller andan.