Jag ska vara glad att jag lever. Att min fru är detsamma. Under bilfärden mot Kumla så råkade vi ut för en trafikförseelse som saknar både motstycke och omdöme.

Vi fick möte på en 80km/h-väg. Bakom den bilen kör en annan bil ut för en omkörning och jag får tvärnita när dennes halvljus bländar mig. Han kör i en zick-zack rörelse förbi oss och den tilltänkta omkörningsbilen.

Hans beteende skulle jag klassa som ett självmordsförsök. Ringde naturligtvis polisen. Skakade och förbannade. Aldrig förr har jag varit så nära total förödelse, aldrig förr har jag nog blivit så rädd, aldrig mer vill jag uppleva liknande scenario. Idioti.

Du kan ha 110% tilltro till dig själv som bilförare, men du vet inte vilket tillstånd dina medmänniskor kan besitta, i synnerhet i trafiken. Chockad, men lättad. Det var så nära. Hur kunde mitt och Rebeccas tillstånd varit idag? Utesluter att tänka på det.