Vi har stängt fabriken. Fyra veckors semester sparkar på dörren och vill in. Jag öppnar den på vid gavel och konstaterar på nytt, som varje år, välförtjänt.

Det är nu man ska hinna allt. Det är nu man ska träffa alla, ta den där ölen ihop, besöka en annan stad och bara fylla kalendern till bredden med alla måsten. Lyckligt nog har jag aldrig gjort så. Kanske är det därför jag aldrig får tummen ur? Kanske är det därför man kan längta till den blåa fabriken ibland?

Jag har några måsten, det är planerade sådana. Men man måste även avsätta tid för sånt som är roligt och bara få njuta, åtminstone för stunden.